Om den ungerska organisten Petra Varga

Tjingeling!

Vilket kön?

Om du är som de flesta människor, tänker du inte så mycket på vanliga triviala ting, MEN vad du kanske inte vet är att många av dessa saker har ett kön. Till exempel:

1. Fryspåsar - Manliga eftersom de håller inne med allting, men går att se rakt igenom.
2. Kopieringsmaskiner - Kvinnliga eftersom de, när de väl stängts av, tar en stund att värma upp igen. De är effektiva reproduktionsapparater om man trycker på rätt knappar, om man inte gör det kan helvetet braka lös...
3. Däck - Manliga eftersom de ofta tappar greppet när de blir gamla och ofta är för uppblåsta.
4. Luftballonger - Manliga eftersom du måste sätta en blåslampa under den för att det ska bli nån fart på den, sen är det förstås det där med varm luft...
5. Tvättsvampar - Kvinnliga eftersom de är mjuka och kramvänliga och lätt binder en massa vatten...
6. Webbsidor - Kvinnliga eftersom de får så många träffar...
7. Tunnelbanan - Manlig eftersom den använder samma gamla ställen att plocka upp folk på...
8. Timglas - Kvinnliga eftersom vikten med tiden hamnar i nedre delen...
9. Hammare - Manlig eftersom den inte har utvecklats mycket de senaste 5000 åren, men den är händig att ha hemma.
10. Fjärrkontroll - Kvinnlig .....HA!!! Du trodde säkert att den skulle vara manlig, MEN tänk på att den skänker mannen glädje, han skulle vara helt "lost" utan den och, trots att han inte alltid vet vilka knappar han ska trycka på, så fortsätter han försöka!
11. Orkaner - Kvinnliga eftersom de är vilda och våta när de kommer, och när de försvinner tar de med sig både hem och bil.

Språkriktighet och stavning
(Källan: http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=411)

 
Amma

Jag hör allt oftare att barn ammar. "Mitt barn vill amma flera gånger varje natt..." Jag tycker det borde vara mamman som ammar, medan barnet ammas alt. äter eller diar (fast diar låter mer som något djur gör).

Hörde häromdagen en journalist på Sveriges Radio säga följande: "Barnet ammade sin mamma..." Självklart förstår jag att det var barnet som åt - men jag hajade till en aning när jag hörde detta. Ibland kan det uppstå förvirring. Säger man "Kalle ammade i sex månader" så förstår ju var och en att Kalle är ett barn. Men säger man "Lisa ammade i sex månader" så uppstår frågan om man talar om modern eller barnet.

Vi har haft uppe frågan och sagt ungefär det som Språkrådet sammanfattar i följande text:

"Man kan säga "barnet ammar".
Verbet dia betydde ursprungligen bara 'få di'. Men det kom ganska snart att även användas om att 'ge di'. Denna dubbla betydelse hos dia är allmänt accepterad. Eftersom dia nästan enbart används om djur ställer den sällan till med några tolkningsproblem. Jämför följande satser: "Kalvarna diar fortfarande", "Kattmamman låg i solen och diade sina ungar".

Verbet amma däremot betyder enligt ordböckerna bara 'ge di'. Men som vi vet så används det också om det som barnet gör. Ordboksredaktörer och språkvårdare accepterar inte detta lika lätt som den dubbla betydelsen hos dia. Anledningen är säkerligen att amma nästan enbart används om människor. Här kan det lättare uppstå förvirring. "Hanna ammar fortfarande". Är det mamman eller barnet som är Hanna? "Min flicka ammade bara en månad". Menar man att flickan som barn inte ammades mer än en månad eller var det som vuxen, som mor, som hon inte gav sitt barn di mer än en månad? Men för det mesta är det inget problem och det är därför språkbruket har uppstått. Vi bör acceptera amma."


Att - försvinner infinitivmärket att?


Jag störs väldigt mycket av ett ord som ofta INTE finns där det borde finnas. Ordet är att. "Jag kommer få" istället för "jag kommer att få". Ni har kanske haft min fråga uppe tidigare men nu har detta bruk spridit sig även till "seriösa" texter. Hur kan det bli så - förekommer inte uppsatsskrivning med påföljande rättelser längre? Mvh från en Surgubbe

Att infinitivmärket att lever farligt har vi uppmärksammat flera gånger. Nedan finns en länk till det program där vi diskuterat detta.


Att - och istället för att

Visst är det väldigt vanligt att man använder och istället för att. Det beror väl möjligen på att båda orden oftast uttalas å när man talar? Till exempel: "Det ska bli skönt och åka på semester", "Det var roligt och höra".


Av/utav


När ska man använda av och när ska man använda utav?

Det vanligaste är att man alltid använder av, åtminstone i skriftspråk. Utav antyder en talspråkligare stil. Utav kan alltid bytas ut mot av, men inte tvärtom. Av kan nämligen användas både som adverb och preposition, medan utav bara fungerar som preposition. Därför går båda bra som prepositioner, som i "jag visste vad jag gjorde trots påverkan av/utav såna här sömntabletter". Men när av är adverb, som i "ta av till höger" går utav inte att sätta in i stället.

Historiskt har utav bildats som en förlängning av av. Andra prepositioner som förlängts med ut- är uti, utur och utifrån.


Denna/detta


Min uppländska flickvän påpekar att jag ofta använder detta istället för 'det', t.ex. "Jag förstår detta", "Detta var spännande" o.s.v. Hon menar att det är ett västsvenskt dialektalt drag som Fredrik Lindström har använt som exempel i sin dialektserie. Jag är uppvuxen strax norr om Göteborg. Själv har jag aldrig lagt märke till detta(!) men undrar egentligen bara om hon har rätt, att det är ett västsvenskt drag. Betydelsemässigt ser jag ingen skillnad utan ser det som utbytbara pronomen.

Den sydsvenska grammatiska egenheten att säga "göra på detta sättet" i stället för standardsvenskans "göra på det här sättet" har vi talat om flera gånger och skrivit om i vår bok "Språket" (svenska folkets frågor till programmet). Nedan följer texten ur boken.

Särskilt om man kommer från södra eller västra Sverige kan man säga denna eller detta. Det är det vanliga sättet att uttrycka sig på på flera av götamålen. Astrid Lindgrens rumpnissar talar götamål: "Voffor gör di på detta viset?" Man anger bestämdhet två gånger: detta och viset.

Kort sagt: I Götaland är det vanligt att säga denna bilen och detta programmet, i Svealand och Norrland är det vanligt att säga den här bilen och det här programmet. Konstigare än så är det inte och i båda fallen har vi dubbel markering av bestämdhet. De mer formella varianterna denna bil och detta program förekommer sällan i tal utan hör mera till skriftspråket, till och med det formella skriftspråket.

Många av oss i södra Sverige har svårt att förstå att vi inte ska få använda våra demonstrativa pronomen denna, detta, dessa i tal. Och det är inte bara i gatuspråket de här formerna finns. I kyrkan talar prästen om vad som gäller i "detta livet", och i skolan säger läraren att vi måste göra "denna läxan", och hemma säger mamma att du måste äta upp "dessa smörgåsarna". Det är så man lär sig att använda demonstrativa pronomen, även om mönstren strider mot vad det står i en del grammatikböcker."


Gravid - dräktig


Gravid huggorm? Börjar vi tappa bort ord och termer som gäller i förhållandet till djur? Jag såg ett naturprogram där man hittat en mycket ovanlig ekorre och visade den med en nöt i tassen. Bilden beledsagades av följande kommentar: "Här ser vi den med en nöt i handen". I ett annat naturprogram handlade det om huggormar. En huggormshona infångades och det demonstrerades hur kroppens form visade att hon snart skulle få avkomma. Programledaren kommenterade: "Här syns det tydligt att hon är gravid." Själv är jag uppvuxen på en bondgård i Norrland. Där var det mycket viktigt att, när man talade om djur, använda ord som: para sig, betäckas, dräktig, kalva, föla, valpa, självdö, slakta, utfordras, och så vidare. Är dessa språkkunskaper på väg att försvinna?

Det lite sorgliga svaret på frågan är: ja, orden är på väg att försvinna ur det allmänna språkbruket. För 150 år sedan hade nästan alla svenskar daglig naturlig kontakt med landsbygd och jordbruk. Vi lärde oss tidigt alla de termer som behövdes inom just de områdena. Ännu för 50 eller 60 år sedan hade många svenskar en direkt länk till landsbygden och jordbruket.

Den stora förändringen i våra liv och uppväxtvillkor sedan dess, med industrialisering och urbanisering, har förstås satt spår i vårt ordförråd - det vore konstigt annars. Idag är inte alla barn tvärsäkra på vilka däggdjur som har tass, klöv, hov eller hand, och de måste få berättat för sig att djur är dräktiga och inte gravida. Kort sagt: livet förändras och därmed ordförrådet.

Det är däremot ett rimligt krav att de som arbetar med specialprogram om djur och natur ska känna till de etablerade uttrycken. Huggormar blir inte gravida!


Flickor


Efter att jag flyttade från Sverige 1996 börjar jag nu lägga märke till att alla substantiv som slutar på -a i svenskan och som enligt regeln borde bli till -or numera nästan alltid uttalas -er av de flesta svenskar. Jag lyssnar ofta på webbradio och hör nästan uteslutande ord som 'mammER' och 'pappER' , 'kollegER' och 'människER'. Är det en tillfällighet att jag lägger märke till detta just nu eller har det skett en förändring det senaste decenniet? Ärligt talat kommer jag inte ihåg exakt hur jag uttalade dessa ord medan jag bodde i Sverige men nu stör jag mig på denna märkliga vokalharmonisering, eller vad man ska kalla den.

Din fråga har vi haft uppe många gånger och då brukar det, bland annat, sägas att skriftspråk och talspråk är två olika saker.

Svenska stavningsregler är sedan drygt hundra år desamma över hela landet, praktiskt och bra, men svenskt uttal har i alla tider varierat. Det finns inga skäl att motarbeta urgamla regionala uttal som 'flicker' och 'skater'. De som använder argument "det stavas ju så" glömmer nog bort att talet kom före skriften...

Om du tycker att du hör -er-uttal oftare nu för tiden, kan det bero på att icke-manusbundet tal blivit allt vanligare i radio och tv. En annan, motsatt, utveckling är ju att skriftspråket påverkar talet allt mer.


Foge-s


Jag och mina kollegor fastnade i en språkdiskussion om när -s ska vara med och inte. Vad är rätt, tidbegränsad eller tidsbegränsad? Jag skulle vilja ha tidsbegränsad, men kan inte motivera annat än att det flyter bättre. Övertidsersättning, ja då måste -s vara med, det var vi alla överens om. Men heter det bygglovshandläggare eller bygglovhandläggare. Heter det bygglovansökan eller bygglovsansökan?

Foge-s eller inte i sammansatta ord är ett kärt trätoämne som vi har uppe då och då, länkar till två av programmen finner du nedan. Huvudregeln kan man säga är: följ din språkkänsla! Och eftersom inte alla har samma språkkänsla, blir det förstås diskussioner.

Men man kan också få god vägledning av SAOL, Svenska akademins ordlista, som ger besked om sammansättningar, se länken nedan. Slår man på ordet tid, med dess sammansättningar, finner man att foge-s alltid är med, med ett par undantag: 'tidrymd' och 'tidplan' som förekommer jämte 'tidsrymd' och 'tidsplan'. För andra ord kan det variera, till exempel dag har flera sammansättningar både med och utan foge-s.

För din bygglovsfråga finns dock en fast regel: sammansatta ord (där första ledet i sig är en sammansättning) som sedan bildar en ny sammansättning ska alltid ha foge-s som i bygglovshandläggare. Ett undantag är Svenska fotbollförbundet.


Glad över/åt


Jag och en närstående person som ofta utser sig till språkpolis är lite oense om följande: Kan man vara glad över någonting eller är man glad åt någonting?

Då och då talar vi i programmet om prepositioner och då brukar det, bland annat sägas, att det är ett vanligt område för osämja eller diskussion och att det är alldeles naturligt att nio miljoner svensktalande inte kan vara helt överens om val av preposition. Jag är säker på att glad över är det allra vanligaste, men söker du på nätet, får du över 32 000 träffar på glad åt. Om det är ditt val är du alltså i stort sällskap, så stort att jag inte tror att någon språkvårdare skulle säga att det är "fel", kanske bara mindre vanligt, eller dialektalt.


Ju - desto


Skulle bli jätteglad om ni kan reda ut hur man egentligen ska använda orden ju och desto. Orden används ju ofta men aldrig riktigt i någon bestämd ordning eller följd. Är det skillnad mellan att säga "ju förr ju bättre" och "ju förr desto bättre"?

Frågan finns med i vår bok Språket (en samling lyssnarfrågor från programmet) och där står det så här:

De flesta av oss har nog lärt oss använda ju och desto helt automatiskt. Utan att behöva fundera på saken har vi tillägnat oss det svenska mönstret. Grundmeningen kan se ut så här: "Ju mer du läser, desto bättre betyg får du". Två handlingar står i en relation till varandra. Ju-satsen anger förutsättningen och desto-satsen resultatet. Man kan vända på meningen och slopa desto: "Du får bättre betyg, ju mer du läser". Vi kan också säga ju - ju: "Ju mer du läser, ju bättre betyg får du". Ju - ju är en vardagligare variant av ju - desto.

 
Knappt/nästan


Jag hörde i Ekonomiekot på tv att Eriksson överträffade förväntningarna och gjorde en vinst på knappt 4 milj. kr. För mej låter det negativt med knappt, det borde vara nästan eller nära. Det var ju ett bra resultat.

Jag hör ofta ordet knappt där jag tycker man skulle säga nästan. Knappt har ju en lite negativ klang. Jag har hört det i kombinationen "vinsten i företaget har stigit i jämfört med tidigare år till knappt 200 000 kronor" eller "det kom glädjande mycket publik, den uppgick till knappt 1000 personer". Det verkar som om knappt används i alla sammanhang och nästan mera sällan.

Jag hörde att knappt 250 000 hade omkommit i tsunamin. Sagt av producenten! Jag hajar till varje gång jag hör detta felaktiga bruk av knappt i stället för nästan.

För dessa brevskrivare betyder knappt och nästan inte samma sak. Det de båda orden har gemensamt är betydelsen 'inte fullt'. Det som skiljer dem åt är att knappt dessutom har betydelsen 'mindre än förväntat' medan nästan snarare är neutralt vad det gäller personlig inställning. Det som har hänt nu är att den här tilläggsbetydelsen hos knappt har försvunnit hos den yngre generationen språkbrukare. För de äldre låter naturligtvis "knappt 250 000 dog i tsunamin" mycket konstigt. Det verkar som om talaren hade önskat sig fler döda.


Likväl/likaväl


Allt oftare både hör man i radio och läser i tidningar en, såvitt jag förstår, sammanblandning av orden likväl och lika väl. Till exempel "i sorg likväl som i glädje" så heter det väl inte. Eller kommer det att heta så i framtiden? Ska vi acceptera detta?


Mot


Jag lyssnar förtjust på ert program och noterade i ett program att en krönikör (Cissi tror jag hon heter) använde sig av det nya sättet att uttrycka sig när man vill tala om vad man sysslar med: "Hon vänder sig mot unga läsare". Jag är övertygad om att hon vänder sig 'till' unga läsare med sina krönikor i Metro. Allt oftare hör jag personer som arbetar MOT förbättring av ditten och datten och jag förstår av sammanhanget att det gör de inte alls. De arbetar FÖR det de beskriver. Om jag skulle vara aktiv inom någon ideell förening som vill att barn och ungdomar ska undvika droger, skulle jag då arbeta MOT drogfria ungdomar och därmed FÖR att de knarkar? Hmm. Jag kommer att tänka på den gamla hassansketchen "för eller mot fett hår". Det är inte lätt det där. Kan det vara någon märklig översättning av 'towards', som jag antar att man rör sig i riktning mot någonting? För det är ju inte 'against' som engelsspråkiga använder i liknande sammanhang. Hur som helst är detta något som stör mig, eftersom det är alltför många som har som yrke att skriva och tala för allmänheten som använder sig av detta mot. Detta vill jag kämpa mot!


Partinamn


Förr stavades partinamn med liten bokstav i början men nu verkar det vara med stor, hur ska det vara?


Prata/tala


Hur kommer det sig att det blir allt vanligare att använda prata istället för tala?

Jag hör och läser ofta att människor pratar olika språk. Stoppa barnspråket i våra medier!

Prata har verkligen ersatt tala som det vanligaste verbet i en mängd sammanhang., och det har gått snabbt. Det var inte så många år sedan ett uttryck som prata italienska lät konstigt – och kanske barnsligt. I de vardagliga texter vi hittar på nätet är uttrycket prata svenska idag nästan lika vanligt som tala svenska. Vi hittar prata också i neutrala texter från myndigheter. Hur vi reagerar på ordet, beror på hur gamla vi är.

I en undersökning av hundratalet gymnasieelever som diskuterade musik visade det sig att verbet tala bara användes i fasta fraser som ärligt talat och hört talas om. När de talade om den muntliga kommunikationen hette det pratar, pratade, pratat. I dagstidningstext är tala i dag dubbelt så vanligt som prata, men för 30 år sedan var det tio gånger så vanligt. Det är inte så svårt att lista ut vart språket är på väg – eller vart vi är på väg med vårt språk.



Presens particip plus -s "gåendes"


Hur kommer det sig att man ofta lägger ett -s till presens particip?
Till exempel: Där kommer han kånkandes på sin väska eller gåendes, springandes, körandes, visslandes m.m. Fyller det någon funktion? Andra presens particip använder vi ju ofta som bl. a. adjektiv (en skrattande polis, några väntande kunder) men ibland har jag läst "han kom springandes" eller "hon sprang gråtandes därifrån". Men vi kan väl lika gärna säga "han kom springande" och "hon sprang gråtande därifrån"?



Prova/pröva                    



Jobbar som copywriter och vår formgivare håller på att få spader på användningen av pröva och prova. Kan ni bestämma vilket ord vi ska använda? Eller måste vi pröva... eh... prova oss fram?

I vår bok Språket (en sammling frågor ur programmet) gällde en fråga just valet av prova/pröva. Nedan följer texten ur den boken.

"Vi behöver båda de här orden och valet är inte helt fritt. Tumregeln lyder: man provar grejer men prövar aktiviteter. Det betyder att man provar byxor i affären men prövar att paddla kajak.

Ibland kan man befinna sig i ett gränsland: provar man att skriva ett brev för att förklara sig, eller prövar man på att skriva ett brev? Det kan vara svårt att avgöra om vi talar om ett fenomen eller en aktivitet, och vi kan välja att betrakta en aktivitet som ett fenomen. Ibland kan det vara klokt att inte grubbla för mycket på saken. För det mesta är det spontana valet bäst.


Självmord - ta eller begå


Nästan alla mina vänner säger ta självmord när de förstås menar 'ta livet av sig' eller 'begå självmord'. Jag är 24 år gammal och jag undrar om det här är en generationsfråga eller om det är ett fel som har gjorts sedan länge. Det är ett av få språkliga fadäser som faktiskt irriterar mig och jag har börjat säga att jag ska "begå körkort" som hämnd mot mina vänner.

Frågan har tagits upp i vår bok Språket (en samling frågor från programmet) och där står det så här:

Ta självmord betraktas fortfarande som ungdomsspråk, men ungdomar blir äldre och det är fullt möjligt att uttrycket kommer att ta sig in i allmänspråket. Man kan jämföra med ta beslut som ofta ersätter det äldre fatta beslut. Utan att någon fattat beslut om det, har ta beslut blivit det vanligaste uttrycket.

Ta har helt enkelt fått en utökad roll som funktionsverb. Det kan då ersätta äldre funktionsverb som fatta, begå, vidta (åtgärder). Verben fatta och begå har inte någon egen betydelse i fraserna fatta beslut och begå självmord. Deras uppgift är kort och gott att göra uttrycken till verbfraser.

Varför retar sig så många på ta självmord men nästan ingen på ta beslut? Gissningsvis för att det är vuxna som säger ta beslut men ungdomar som säger ta självmord.


Stavningsreform


Jag undrar när den senaste stavningsreformen infördes i Sverige, hur den mottogs och vad den gick ut på?

1906 genomfördes den och nedan kan du lyssna på programmet där den diskuteras.


Var/vart


Man skriver eller säger inte "var är du på väg". Igår läste jag i Upsala Nya följande: "En bra plats att skriva på, säger författaren som annars menar att han inte är så kinkig med vart han arbetar." Den journalisten är inte ensam om att blanda ihop var och vart. Tyvärr tycks det bli allt vanligare att säga/skriva vart när man menar 'var'. "Vart är boken?", "Vart ligger det?" etc. Språket är föränderligt, och bör vara det. Men lika fullt stöter det mig. Har ni också noterat att vart allt oftare används istället för 'var'? Finns det rätt och fel i den här frågan?

Det finns rätt och fel i denna fråga - och det finns en snabb utvekcling åt "fel" håll!



Vart/blev


Jag förstår inte användningen av ordet vart istället för 'blev' som jag tycker att jag ofta hör. Exempel på användning kan vara "det vart bra" eller "jag vart bjuden på lunch". Ursprungligen kommer jag från Uppsala och jag tror att jag förknippar det med någon slags uppländska eller norduppländska. Är det dialektalt eller finns det någon förklaring utifrån verbet vara?



Även fast/om, fast än


Hur använder man även? Jag har hört även fast flera gånger men tycker att det borde vara även om eller fast än? Är det någon betydelseskillnad?

I en tidning träffar jag på följande fenomen. Är det möjligen felaktigt? ”Regimerna måste bestraffas även fast de är ekonomiskt fördelaktiga” och ”även fast hennes ledning tycker…”. Jag känner mig inte hemma med det, även fast jag är tolerant. Ska jag godta det?

Detta är ett nytt utryck som vunnit terräng under senare år. Det är svårt att förstå varför även fast verkar tränga undan även om. Möjligen är osäkerheten i användningen av om en förklaring.  Om det är så att om numera tydligare markerar osäkerhet, så skulle vi på sikt kunna få en variation mellan även om som uttryck för något osäkert eller till och med overkligt och även fast som uttryck för vad som är för handen.

Vi skulle då, å ena sidan, säga ”Även om jag mot all förmodan skulle bli bjuden, så kommer jag att tacka nej”. Här uttrycker bisatsen något föga troligt. å andra sidan skulle vi säga ”Även fast de flesta har tackat nej till festen, så tänker jag ändå gå”. Det skulle då betyda att även fast har en användning som liknar trots att och fastän, och det mesta tyder på att det är så det håller på att bli.

Kort sagt: även om framför det hypotetiska, även fast framför det verkliga. Nu bör vi väl lägga till att även fast ännu inte betraktas som standardspråk, även fast man hittar en del exempel i dagens tidningstext.


Ännu/fortfarande


Jag gick i skolan på 40-talet och vi fick lära oss att skilja på fortfarande och ännu, men mycket ofta ser och hör man i dagstidningar, såväl som i radio och tv, följande exempel: "polisen har fortfarande inga spår efter förövarna". Borde det inte vara ännu där?

Ja, frågan är vad man fick lära sig på 40-talet. Att döma av detta brev och en del andra, så har det funnits en princip som säger att fortfarande inte ska kombineras med negation. Vi har inte lyckats hitta denna norm i dagens eller gårdagens språkvårdslitteratur eller i ordböckerna.

För det första kan vi notera att ännu ofta kombineras med negation. Man kan säga "Hon har ännu inte flyttat till Malmö", men man kan också säga "Hon bor ännu kvar i Örebro". Samma möjligheter har fortfarande. Man kan säga såväl "Hon har fortfarande inte flyttat till Malmö" och "Hon bor fortfarande kvar i Örebro". Det vanliga är att ännu kombineras med negation och att fortfarande inte gör det. Men varför ska man göra en tendens till ett krav, det verkar dumt.

Dessutom finns det en intressant betydelseskillnad mellan ännu och fortfarande i negerad sats och den betydelseskillnaden skall vi väl snarare vårda en förbjuda. Om man säger "Polisen har ännu inga spår efter förövarna", så ligger det nära till hands att tro att polisen snart kommer att ha det. I meningen "Polisen har fortfarande inga spår efter förövarna", så ligger det mer av kritik i påståendet, (trots att man haft tid på sig). Tjugo år efter Palmemordet torde fortfarande vara ett bättre val i följande mening än ännu: "Palmeutredningen har fortfarande inga säkra spår efter mördaren".


Ännu/ändå


Ska man säga ännu värre eller ändå värre. P-O Enqvist använder den senare varianten i "Ett annat liv", vilket har bidragit till min förvirring. Jag vore tacksam om ni kan reda ut detta.

Ni talade i programmet om en ”ordbok som kunde blivit tjockare ändå”. Jag tillåter mig att tro att ni menade att boken kunde blivit "ännu tjockare". Skillnaden mellan ännu och ändå förefaller att suddas ut. Om det tycker jag inte. Språkpolis men framför allt språkälskare.

Ända sedan medeltiden har vi haft två ord för att ange ökad grad: boken är ännu tjockare är rätt, men det är också boken är ändå tjockare. Vilket ord vi tar till varierar från person till person och mellan olika delar av landet, men ännu är 40 gånger vanligare än ändå. Vad som kanske krånglar till diskussionen om dessa ord är att de har ytterligare varsin betydelse. Ännu kan betyda 'fortfarande', och ändå kan betyda ’trots det’. Men dubbeltydighet är ju inte unikt för detta ordpar.